Sitter här och får i stort sett psykbryt på min kära grupp. Projektarbetet ska vara klart på fredag. Vi får inget gjort när vi träffas utan sitter bara och diskuterar, visserligen i stort sett om ämnet, men sedan svävar vi iväg. Vi har helt enkelt valt att dela upp arbetet så var och en gör en del och sedan sammanställer vi allt. Dock har jag en känsla av att lilla jag kommer vara överambitiös och jobba aslet av mig medan de bara gör det de ska göra (om ens det). Jag kommer däremot även göra lite av deras arbete då jag i stort sett är klar med min del redan. I need to stop doing this to myself! Kommer döda mig själv om jag fortsätter. Men tanken på att ev. inte bli färdig gör mig panikslagen... Så det slutar med att jag gör hela arbetet i stort sett helt själv, som det har varit hela kursen! Kan ni förstå att jag blir trött???

 

Har i alla fall ringt frissan och bokat klipptid + färgning lagom till jul. Känns rätt bra om ni frågar mig. Slitet till 1000 med en ful utväxt. I need it! Frågan är bara vilken färg jag ska färga. Har inte riktigt bestämt mig ännu. Men det tar jag sen. Nu lär jag fokusera på resterande uppgifter av kursen, sen skiter jag i denna skola! Ibland frågar jag mig själv hur bra jag egentligen mår när gråten ligger nära typ all the time. Utmattad eller? Tror det ja. Längtar till jul mer än någonting annat just nu! Ska försöka varva ner lite nu med ett avsnitt av Hart of Dixie.

Nu vet ni vad jag gör om dagarna i alla fall!

I lördags var vi på Julgalan som sagt. Kom dit kring 18 och gick in och åt go julmat med rolig underhållning. Jakob Öqvist!! ♥ haha. Efterrätt fanns det gott om också. Mätt blev man minst sagt, och jag tyckte själv vi hade jättebra platser ;D De som hade guld satt vid bordet bredvid oss? Så jag klagar inte alls, måste ha fått de bästa silverplatserna! Bästa var ju helt klart när hela hallen dansade gangnam style! x)

 

 

Vid 21.30 drog det igång och jag kan väl inte påstå att man fick någon julstämning direkt. Början var det jullåtar men sedan övergick det till mer rock.Jag klagar inte någonstans, det var hur bra som helst! :D

 

 

När allt var slut var det efterfest och när vi äntligen kom ut dit så var det seegt. Bara gamla människor typ och tråkmusik, så vi gick ut i hopp om att få träffa grabbarna. Tror ni inte att de satt i bussen då redan? Vi hade i alla fall turen att Danny, Erik & Matte satt vid fönstret så vi vinkade och försökte teckna lite till varandra. Kikade bort en gång och när jag kollade tillbaks så mötte jag D:s blick och så gjorde han en sån där go flirt med ögonen som bara han kan göra. *smälter* Jag nöjde mig med det ja! haha

 

Sen brummade de iväg och vi åkte hemåt lite smått besvikna. Sov hos the sis och hade det allmänt mysigt :)

Idag har varit den jobbigaste dagen på länge. Min älskade vän och vovve har lämnat jorden för gott. För mig var hon nästan som en lillasyster, som alltid har funnits vid min sida. Hon insåg när jag har var ledsen och i behov av en kram, och då funnits där för att ge mig en slick i ansiktet eller bara legat vid min sida. Hon hade en personlighet som jag aldrig har sett förut och hon var minst sagt annorlunda.Tokig i mat och åt allt utom sallad som hon sållade bort, fes illa, rapade efter hennes glupska inkastande av maten, skällde på alla som kom, fastnade i chipspåsar, hade ett temperament precis som en kvinna (dvs. sur på kvällen och tidigt på morgonen), snarkade som en karl, dreglade när hon var sugen (vilket var i princip jämt), morrade när man busade med henne, dansade och hoppade när man kom tillbaka även om man bara varit borta en minut, vaktade dörren när jag var ensam hemma, grät när mamma lämnade henne inne, hatade att bada och gömde sig under bordet när man sa ordet eller tog fram handduken, ogillade att busa med andra hundar, åkte på baken när hon insåg att hon skulle få gå ut och gå, skulle alltid ha ett tuggben när dammsugaren åkte fram och slutade aldrig skälla fören hon fick ett osvosv. Trots allt detta var hon världens bästa hund, det var det som gjorde henne till just Shelly. Hon har funnits i mitt liv så länge så jag inte minns hur det är att leva utan henne. Hon har varit där genom hela min uppväxt, i 12 år, och varit som en trygghet för mig. Hon är den mest speciella hund jag vet och jag trodde att hon aldrig skulle ge upp, men cancern (om det nu var det) tog hennes liv sakta men säkert. Jag kommer inte minnas henne som hon var den sista tiden, trots att hon var relativt pigg och en riktig kämpe. En kämpe som hon varit hela sitt liv, som den enda överlevande ur hennes kull. För mig kommer hon alltid vara den knäppaste vovven i världen. Jag kommer minnas henne som den tokiga vovve som jag beskrev ovan. Shelly kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag vet att hon har det mycket bättre i hundhimlen med Fanny vid sin sida. RIP min lille ängel, jag älskar dig! <3